Forskare vid Karolinska Institutet och universitetet i Sevilla, i samarbete med Lunds universitet har nu hittat ett sätt att hindra mikrogliacellerna från att aktiveras, och därmed motverka inflammationen. Det gäller att blockera vissa enzymer, kaspaser, som forskarna har visat styr mikrogliacellernas aktivering. Möss som gavs kaspas-hämmande substanser fick färre aktiverade mikrogliaceller och minskad inflammation och celldöd i omgivande nervceller. 

– Kaspaserna är en grupp av enzymer som är kända för att orsaka celldöd. Att de också fungerar som signalmolekyler som kontrollerar andra cellers aktivitet är en oväntad upptäckt som ger dem helt ny roll i kroppen, säger docent Bertrand Joseph som har lett studien.

Forskarna ska nu gå vidare och undersöka om substanser som hämmar kaspaserna kan bli aktuella som läkemedel mot t ex Parkinsons sjukdom. 

Tidsperspektivet för att ta fram nya mediciner rör sig i regel om cirka tio år. Parkinsonfonden finansierar delar av Bertrand Josephs forskning tack vare generösa givare och donatorer. Parkinsonfonden har delat ut 33 miljoner kronor sedan 1999 till angelägen forskning om Parkinsons sjukdom. 

Forskningsresultaten redovisas på den ansedda vetenskapliga tidskriften Natures hemsida.

Publikation: ”Caspase signaling controls microglia activation and neurotoxicity”, Miguel A. Burguillos, Tomas Deierborg, Edel Kavanagh, Annette Persson, Nabil Hajji, Albert Garcia-Quintanilla, Josefina Cano, Patrik Brundin, Elisabet Englund, Jose L. Venero & Bertrand Joseph, Nature, AOP 9 March 2011 on www.nature.com.

 Foto: http://ki.se/content/1/c6/10/67/87/Bertrand_Joseph_fotoav_Markus_%20Dagnell.jpg

Källa: Pressmeddelande från Parkinsonfonden

En behandlingsmetod för patienter med Parkinsons sjukdom har varit att transplantera fostervävnad från mitthjärnan till en hjärnregion som kallas striatum.
Målet är att rekonstruera de strukturer som är döende i hjärnan hos patienter med Parkinsons sjukdom, och därmed förbättra livssituationen för patienterna. Studier visar att vävnaden överlever transplantation samt att vissa patienter upplevde en funktionell förbättring.

Dessvärre blir en del patienter inte hjälpta av transplantation. Dessa negativa resultat tros bero på att nervtrådar i den transplanterade vävnaden inte växer ut tillräckligt långt i värdhjärnan.

I Franziska Marschinkes studier används råttmodeller för att undersöka vilken ålder av fostervävnad som är optimalt för transplantationer och hur interaktioner mellan stödjeceller och nervfibrer fungerar.

Det finns två olika typer av nervtråder som utvecklas beroende av vävnadens ålder och hur stödjecellerna växer. Det finns ett samband mellan utväxten av nervtrådarna och stödjeceller. Om man blockerar migrationen av stödjeceller växer de tidigt uppträdande nervtrådarna ut, medan de senare uppträdande nervtrådarna hålls tillbaka.

Parkinsonsjuka patienter har ett inflammatoriskt påslag och vid transplantation implanteras vävnaden till denna inflammatoriska omgivning.

En annan tyngdpunkt i Franziska Marschinkes studier är undersökning av hur nervtrådarna och stödjecellerna fungerar när de hamnar i en inflammerad omgivning.

Resultatet är att de tidigare utvecklade nervtrådarna inte överlever där. Vidare används en musmodell som saknar genen CD47, och resultaten indikerar att denna gen är involverad i utväxt av nervtrådar. Den odlade vävnaden visar en lång och massiv nervutväxt efter 14 dagar, som i vanliga fall försvinner. Utväxten finns redan tidigt i odlingen och har förmodligen en vägledande och stödjande funktion för transplantatet.

Samspelet mellan stödjeceller, nervtrådar och den transplanterade vävnadens ålder är viktig för att optimera transplantatens villkor.

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=2&pid=diva2:209197

Franziska Marschinke är verksam vid Inst. för integrativ medicinsk biolog, histologi med cellbiologi, Umeå universitet.

2009-04-14 Pressmeddelande från Umeå universitet