Läkaren Oskar Hansson och hans forskargrupp studerar biomarkörer – ämnen som finns i ryggvätskan och har en koppling till Alzheimers sjukdom. Gruppen har undersökt nära 140 personer med lättare minnessvårigheter, och visar att en viss kombination av markörer (låga nivåer av ämnet beta-amyloid och höga nivåer av ämnet tau) tyder på en hög risk för att insjukna i Alzheimers i framtiden.

Hela 91 procent av de patienter med lättare minnessvårigheter som hade dessa riskmarkörer visade sig utveckla Alzheimers inom en tioårsperiod. De som hade minnessvårigheter men normala värden på markörerna hade däremot inte en större Alzheimers-risk än friska personer.

Oskar Hansson har tidigare gjort en studie som visat att man kan se sjukliga förändringar i en Alzheimerpatients hjärna fem år före diagnosen. Nu har detta tidsspann alltså fördubblats till tio år.

– Det är ett mycket viktigt fynd med tanke på utvecklingen av läkemedel mot sjukdomen. Alla tilltänkta läkemedel har hittills visat sig verkningslösa när det gäller att stoppa sjukdomen, och många oroar sig för att läkemedelsföretagen ska ge upp sina försök på området. Men misslyckandena kan bero på att man satt in medlen för sent. När patienten idag får sin diagnos har skadorna nog redan gått för långt, säger Oskar Hansson.

Med hjälp av de biomarkörer gruppen studerat kommer läkemedelsföretagen nu att kunna sålla fram de personer med lättare symtom som har störst risk att få Alzheimers inom en tioårsperiod. Då kan de erbjudas att delta i försöken med nya preparat, samtidigt som de som har en låg risk att få sjukdomen slipper delta. En ny sådan läkemedelsprovning är redan igång, byggd på den Hanssonska gruppens tidigare studie.

Riskmarkörernas 90-procentiga säkerhet innebär att de inte räcker som enda metod för tidig diagnos av Alzheimers. Men om de kombineras med en klinisk bedömning och t.ex. en avbildning av blodflödet i hjärnan bör säkerheten kunna bli högre, menar Oskar Hansson. Detta blir dock aktuellt först om och när effektiva bromsmediciner för Alzheimers tagits fram. Det är ju först då det blir riktigt meningsfullt att fånga upp patienterna tidigare än man kan göra idag.

Genom att se hur biomarkörernas nivåer utvecklar sig under de tio åren före patienternas diagnos har forskargruppen också kunnat kartlägga sjukdomens förlopp i hjärnan. Resultaten tyder på att den startar med en ändrad omsättning av beta-amyloid. Först senare följer förändringar av proteinet tau samt nervcellsskador. Detta kan vara viktig kunskap för dem som tar fram nya läkemedel för Alzheimers.

Källa: Lunds Universitet, Publicerad: 2012-01-03 08:55

Parkinsons sjukdom är den näst största neurodegenerativa sjukdomen efter Alzheimers sjukdom, där en aktuell studie visar att den beräknade prevalensen är cirka 22 000 patienter, väsentligt hög­re än tidigare pub­licerade siffror. De årliga direkta kostnaderna för patienter med parkinson i Sverige beräknas till 1,7 miljarder kronor [1].

Såväl parkinson som alzheimer är kroniska och progredierande hjärnsjukdomar, som för med sig stora kostnader. Sjukdomarnas förlopp leder så småningom ofta till stort hjälpbehov och handikapp. Detta medför i sin tur behov av såväl farmakologisk och medicinsk som paramedicinsk behandling samt omvårdnad och rehabilitering men också förlorad produktivitet på grund av sjukdom och för tidig död.

Klinisk forskning om Parkinsons sjukdom har mest fokuserat på sjukdomens yttringar, symtomprofiler, behandling och sjukdomskonsekvenser från ett patient- och läkarperspektiv. På senare tid har dock intresset väckts mer och mer för den ekonomiska innebörden av sjukdomen.

Kostnad för parkinson dåligt studerad

Denna ökade uppmärksamhet påverkar inte bara patienterna och hälso- och sjukvårdsorganisationen utan också politiker, beställare och administratörer inom hälso- och sjukvården, eftersom nya och ofta kostsamma behandlingar utvecklas och introduceras av – eller finns i forskningsportföljerna hos – många farmaceutiska och medicintekniska industrier.

Hittills är hälso- och sjukvårds­kostnaderna för parkinsonpatienter i Sverige dock ganska spar­samt undersökta. En tio år gammal svensk studie beräknade par­kinsonrelaterade kostnader till 1,4 miljarder årligen, med en lågt beräknad sjukdomsprevalens på 11 000 patienter [2].

I ett europeiskt perspektiv finns ett fåtal ­nyare studier. En studie med 488 parkinsonpatienter från sex länder visade en totalkostnad per patient under sex månader beräknad till mellan 2 620 och 9 820 euro (23 580–88 380 kronor vid 1 euro = 9,0 kronor), med direkta kostnader motsvarande 60–70 procent [3].

Liknande totalkostnad per parkinsonpatient under sex månader visades i en italiensk studie på 70 patienter med 8 640 euro (77 760 kronor vid 1 euro = 9,0 kronor); även i denna studie var 70 procent direkta kostnader [4].

22 000 parkinsonsjuka i Sverige

För att komplettera den hälsoekonomiska kunskapen om Parkinsons sjukdom har vår grupp i en nyligen publicerad studie [1] extraherat registerdata om alla patienter med registrerad par­kin­sondiagnos (G20 enligt den internationella sjukdomsklassifikationen ICD-10) under 2000–2009 från Stockholms läns landsting med 2 020 000 invånare – 22 procent av den totala svenska populationen.

Den ålders- och könsrelaterade par­kin­sonprevalensen antogs vara densamma i hela Sverige som i Stockholms läns landsting, varför data från Stockholms population extrapolerades till den svenska populationen för att erhålla en total prevalenssiffra.

Stockholms läns landstings registerdata innehåller alla typer av kontak­ter, dvs öppenvårdsbesök, slutenvård, hem­besök och telefonsamtal samt dia­gnoskoder men även uppgifter om ersättningar till vårdgivarna för dessa besök.

Beräkningen av de nationella kostnaderna för en parkinsonpatient baserades på medelkostnaden per patient för Stockholmspopulationen stratifierad efter kön och ålder. Totalt 4 163 personer med en medel­ålder på 74 år (män 73 år, kvinnor 75 år) registrerades med en parkinsondiagnos i Stockholms läns landsting under perioden.

Prevalensen av Parkinsons sjukdom i Stockholms län beräknades till 196/100 000 invånare med relationen män/kvinnor 1,16/1. Totalprevalensen i Sverige beräknades till 22 000 personer med diagnosen Parkinsons sjukdom.

Parkinsonkostnad i svensk studie

Läkemedelskostnader erhölls från försäljningsstatistik från Apotekens Service AB inom ATC-gruppen N04, dvs förskrivna mediciner för motoriska problem vid Parkinsons sjukdom. Kostnaden för dessa läkemedel beräknades då till 15 880 kronor/patient och år.

Häri ingick dock inte mediciner som parkinsonpatienter ofta använder för icke-motoriska problem, t ex antidepressiva, atypiska antipsykotika och demensmedel.

Den årliga direktkostnaden per patient beräknades till 76 000 kronor.

Därmed uppgick den totala direktkostnaden för patienter med Parkinsons sjukdom i Sverige år 2009 till 1,7 miljarder kronor – 52 procent för slu­tenvård, 27 procent för öppenvård och 21 procent för mediciner.

Våra beräkningar inkluderar inte kostnaden för hemtjänst, inte heller kostnader för förlorad produktion. Om vi skulle använda oss av samma beräkningar som i den tidigare svenska studien [2], skulle det innebära en ytterligare kostnad på 55 000 kronor per patient, dvs en kostnad på totalt 131 000 kronor per patient.

Svårt att jämföra fynd

Många faktorer gör det svårt att jämföra våra fynd med resultat från andra studier – något som gäller många hälsoekonomiska beräkningar – bl a skillnader i metodologi, organisation, traditioner och hälsovårdssystem samt nya och dyrare mediciner och även skillnader i patienternas sjukdomskarakteristika mellan olika länder.

Kostnad för demens beräknad inom EU

Vad gäller kostnader för demensvården har ett flertal hälsoekonomiska studier och beräkningar gjorts. Nyligen publicerades data om de totala sjukdomskostnaderna (cost of illness) för demens inom EU för år 2008, vilka uppgick till 22 000 euro per patient och år. Av dessa stod 9 680 euro (87 120 kronor vid 1 euro = 9,0 kronor) för direkta kostnader såsom medicins­ka resurser, hemtjänst, sjukhemsvård m m [5].

Med tilltagande svikt hos patienten tillkommer kostnad för ökande påverkan och belastning på närstående och informella vårdgivare – en kostnad som sällan eller aldrig beräknas i hälsoekonomiska studier [6].

Dessa siffror ska ställas i relation till en beräknad prevalens av demens i Sverige på 150 000, var­av ungefär två tredjedelar har Alzheimers sjukdom [7].

Demografisk utveckling ses som hot

Den välkända demografiska utvecklingen i alla länder, även i Sverige, är ofta påtalad och utpekad som en hotande fiende till hälso- och sjukvårdssystemen, ur både ekonomiskt och strukturellt perspektiv. I ett ytligt perspektiv kan det te sig negativt men i ett djupare perspektiv positivt – fler personer har möjlighet att åldras och även åldras friskare.

Detta kan också vara ett problem i sig, eftersom den medicinska utvecklingen går framåt och kraven från brukarna, även högt upp i åldrarna, på god hälsa och tillgång till de senaste forskningsrönen och dess implikationer därmed ökar.

Ännu ingen effektiv behandling

Under de senaste decennierna har vi kunnat notera nya och utökade behandlingsmöjligheter för många sjukdomar, inte minst inom de stora folksjukdomarna hjärt–kärlsjukdomar och cancer.

För många personer framstår även progredierande neurodegenerativa sjuk­­domar – framför allt olika demensformer men också parkinsonliknande tillstånd – som ett minst lika stort gissel och hot på grund av sin karaktär. Här spelar även värderingar och erfarenheter av anhöriga till redan drabbade in med all den ökade belastning det innebär även för dem [8].

Utrednings- och behandlingsmässigt har dock även här gjorts, görs och kommer att göras mycket stora framsteg även ur ett rent kliniskt perspektiv, vilka därmed kommer patienterna tillgodo.

Vid den kliniska symtomdebuten har dock den neurodegenerativa processen redan pågått ett antal år, och en stor neuronförlust är då redan etablerad där gränsen är överskriden för kompensations- och buffertkapaciteter. En behandling i dag blir därför en sekundär behandling. Men om tidig diagnos och sjukdomsmodifierande behandling finns tillgänglig framöver, är primär presymtomatisk behandling av största vikt.

Dock har vi ännu inte några kliniskt tillgängliga behandlingar eller farmakologiska metoder för att bromsa, stoppa eller reversera dessa neurodegenerativa sjukdomar. Generellt kan man konstatera att det för parkinson finns en mängd olika symtomlindrande preparat och behandlingar med olika målpunkter, medan behandlingsarsenalen vad gäller alzheimer är mer begränsad.

Ökande börda – men också möjlighet

En åldrande befolkning leder följaktligen till ökad prevalens av såväl alzheimer som parkinson. I kombination med medicinska framsteg och avan­cerad medicinsk behandling som naturlig del av behandlingsarsenalen kommer detta att innebära en ökande börda – men också möjlighet – för samhället, patienterna och vårdgivarna.

De studier som refererats här kanske kan bidra till att initiera och ge underlag och information för fortsatta diskussioner om framtida kostnadsfördelningar och sjukvårdsprioriteringar.

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.

Referenser
1. Lökk J, Borg S, Svensson J, Persson U, Ljunggren G. Drug and treatment costs in Parkinsons disease patients in Sweden. Acta Neurol Scand. E-publicerad 6 april 2011.

DOI: 10. 1111/j. 1600-0404. 2011. 01517. x.

2. Hagell P, Nordling S, Reimer J, Grabowski M, Persson U. Resource use and costs in a Swedish cohort of patients with Parkinson’s disease. Mov Disord. 2002;17:1213-20.

3. von Campenhausen S, Winter Y, Rodrigues e Silva A, Sampaio C, Ruzicka E, Barone P, et al. Costs of illness and care in Parkinson’s disease: an evaluation in six countries. Eur Neuropsychopharmacol. 2011;21:180-91.

4. Winter Y, von Campenhausen S, Reese P, Balzer-Geldsetzer M, Longo K, Spiga G, et al. Costs of Parkinson’s disease and antiparkinsonian pharmacotherapy: an Italian cohort study. Neurodegener Dis. 2010;7:365-72.

5. Wimo A, Jönsson L, Gustavsson A, McDaid D, Ersek K, Georges J, et al. The economic impact of dementia in Europe in 2008 – cost estimates from the Eurocode project. Int J Geriatr Psychiatry. 2011;26(8):825-32.

DOI:10. 1002/gps. 2610

6. Okura T, Langa KM. Caregiver burden and neuropsychiatric symptoms in older adults with cognitive impairment: the Aging, Demographics, and Memory Study (ADAMS). Alzheimer Dis Assoc Disord. 2011;25:116-21.

7. Fratiglioni L. Epidemiology of Alzheimer’s dis-ease and current possibilities for prevention. Acta Neurol Scand Suppl. 1996;165:33-40.

8. Lökk J. Caregiver strain in Parkinson’s disease and the impact of disease duration. Eur J Phys Rehabil Med. 2008;44:39-45.

Forskare vid Washington University i Missouri i USA har visat att en viss typ av epilepsiläkemedel gör att hjärnans nervceller överlever längre, åtminstone i laboratorieförsök.

Dessa läkemedel påverkar nervcellers halter av calciumjoner. Signalering med hjälp av calciumjoner är avgörande för nervceller, och om balansen av calciumjoner rubbas kan flera typer av problem uppstå.

Idag finns inga effektiva läkemedel mot åldersrelaterade neurodegenerativa sjukdomar som alzheimer och parkinsons, men försöken visar enligt forskarna att redan existerande läkemedel kan bli grunden för nya behandlingar.

Referens:
Norelle C Wildburger, Avary Lin-Ye, Michelle A Baird, Debin Lei, Jianxin Bao. Neuroprotective effects of blockers for T-type calcium channels. Molecular Neurodegeneration, 2009.